Lekplatsen - möte med mig själv

I torsdags hade vi seminariedag på jobbet enligt modellen Lärare lär lärare. Vi gick på en massa små föreläsningar, workshops och liknande som leddes av olika kollegor. Mycket inspirerande rent jobbmässigt.

Jag valde att gå på en ledd meditation också. Vi fick göra en mental resa tillbaka till vår barndoms lekplats och möta både oss själva som barn och våra föräldrar. Jag var minst sagt skeptisk när jag gick dit, men jag var nyfiken och ville se hur flummigt det var.

Visst var det flummigt. Bara att ligga på golvet i vårt vanliga klassrum och lyssna på en mycket lugn norsk röst och meditativt pianospel var flummigt. Att sedan möta mig själv på mamma och pappas gård, och att träffa mamma och pappa som unga var flummigt...MEN det funkade.

Jag slappnade av på en gång och fick så otroligt många bilder i huvudet. Det kändes väldigt skönt och jag lärde mig en hel del om mig själv... eller tja det gjorde jag väl inte. Det var snarare så att jag kände mig väldigt glad, lugn och tacksam hela kvällen, speciellt när jag träffade barnen, mamma och pappa.

Meditationen fick mig att förstå två saker. Det ena är att vi har det bra. Barnen har det bra trots att jag inte kan ge dem allt det jag vill ge dem. Jag kan inte ge dem varsitt rum eller möjligheten att springa fritt in och ut, häftiga resor eller en fin sommarstuga men vi ger dem kärlek, trygghet och tid.

Under hela meditationen hade jag svårt att släppa barnet. Jag ville ha det i knät, trösta det och krama det. Det säger en del va? Jag behöver ta hand om mig själv. Jag behöver vara snäll mot mig, mot mitt sanna jag. Jag är samtidigt mamman och barnet. Mamman behöver känna barnets kärlek. Barnet behöver tröstas av mamman och landa i tryggheten i mammans famn. Jag har en del att jobba på.

Att jag hade en varm uppväxt förstod jag också, men det visste jag redan.