Joda, det knallar och går...
Jobbet flyter på, jag har så mycket att göra om dagarna att jag knappt hinner kissa.
Hemma går det sakta men säkert frammåt, trots att det alltid känns som om jag ligger efter.
Barnen är bra. De börjar känna sig hemma. Men det är mycket "sjukt". Det ena läkarbesöket avlöser det andra, om det inte är sjukgymnasten eller logopeden vi ska till.
Å jag då... jo, jag finns.
I bakgrunden någonstans. Jag försöker dock ta hand om mig. Göra en liten andningsövning bland tvätthögarna, ta en kopp kaffe sittandes och sova i hyfsat rimlig tid, men det märks att jag inte hinner med.
Kroppen värker. Förkylningen vill inte ge sig, och den stora tröttheten har slagit till.
Jag är sur och grinig. Känner mig otillräcklig.
Hinner inte vara varken här eller där.
Men jo då... jag finns!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hissa eller dissa? Alla kommentarer är välkomna. Jag hoppas på hurrarop, peppande uppmuntran och sporrande inspirerande kommentarer men ni får skälla på mig om jag inte håller det jag lovat mig själv.