Trilla köttbullar...

Det är kanske dags att sparka igång den här bloggen igen. Lusten har smugit sig på.

Jag vill inte längre bara vara. Jag vill träna, jag vill må bra. Jag vill nöja mig.
Nöja mig med det jag har. Den jag är. Det jag gör.

Jag kände mig oduglig och otillräcklig idag. När jag stod i köket och rullade köttbullar... 2,5 kg köttbullar.
Till dagens middag... och kommande snabblagade middagar.

Johan var inte hemma. Jag hade hämtat barnen tidigt. De lekte ute på täppan. De har så otroligt roligt med en stooor kartong... ehh... förlåt...båt. Idag åt de frukost i båten och målade de varsin hushållsrulle... förlåt... "kikare" med vattenfärg. Och i köket stod jag och tänkte på allt jag inte hade.Allt jag inte gjorde.

Herregud! Jag trillade ju köttbullar!!!
Jag serverade "halva tallriken med grönsaker", trots att det bara var gurka, sallad och micrad frysbroccoli. Jag hade ju faktiskt tid att serva med vattenfärg... och att fixa torkat glitterlim!
Jag hade dessutom hunnit prata med barnen, läst på om hur vi ska deklarera lägenhetsförsäljningen, sorterat reklamen, plockat i matsalen, tömt diskmaskinen och tagit hand om dagens skitiga kläder.

Efter middagen hann jag både diska, se på Fiska med Anders och Djursjukhuset, frysa köttbullarna, torka ingrodda fläckar på köksgolvet med disktrasa, städa legoprojekt på fyra olika platser i huset, gett kottarna frukt, sorterat tvätt innan jag satte igång med kvällens stora projekt. Jag har letat efter, samlat ihop och sorterat en himla massa högar med kvitton och viktiga papper från det gånga året. Jag har också betalt räkningar och mailat en vän!

Det ni! Det borde jag vara nöjd med... men jag känner ändå att jag inte räckte till... att det inte var nog.

Köttbullarna är varken små eller särskilt runda heller...