Slut på reservkrafterna

Efter de föregående veckornas "sjukor", julen med allt fixande och gårdagens pärs med dottern på akuten är jag menatlt slut. Varenda liten kraftdepå är tömd. Kroppen är slut men knoppen är ännu mer slut. Det är segt i kolan liksom. Jag går på halvfart. Som tur är har vi ledigt allihop, och vädret suger. Så vi är inne, tar hand om den sjuka dottern och bygger lego. Jag repar mig sakta, sakta. Drar ner på tempot och samlar kraft. Fyller långsamt energiröret, droppe för droppe.

Jag har lärt mig. är man slut så är man. Är man slut behöver man låta sig vila. Jag vilar, och märker att jag fortfarande är sjuk... rent fysiskt. Kroppen tar lång tid för att hämta sig. Gårdagens adrenalinkick på sjukhuset la sig inte på 48 timmar, men sen... tröttheten klubbade mig. Jag kämpade inte emot, utan kröp ner brevid den febriga lilltjejen och tillät mig somna. Utan dåligt samvete.

... nä, där ljög jag allt. DET är en kamp med mig själv att tillåta mig vila. En hård kamp.