En skyddande mur

Idag skulle jag träffa hela multimodala teamet, alltså både sjukgymnasten, kuratorn, läkaren och arbetsterapeuten. Jag var nervös hela kvällen igår. Jag ställde in två lektioner, stressade som en dåre och cyklade till Älvsjö i spöregnet. Väl framme fick jag veta att det var inställt. Ingen kunde komma, jo... jag och sjukgymnasten. Det kändes som ett slag i ansiktet, en bekräftelse på att jag är oviktig. Det var ju bara mig det handlade om. Alltså var det oviktigt.

Jag fick i alla fall träffa sjukgymnasten. Hon ville att jag skulle träna, men jag hade ingen lust. Då tvingade hon mig att prata. Jag grät. Hon ser saker som jag inte vågar se, och hon tvingar mig att se dem.

Vi pratade relationer. Jag har några negativa energitjuvar omkring mig. Jag borde undvika dem, men det går inte. Sjukgymnasten fick mig att inse att jag måste hitta andra strategier. Jag ska bygga ett skydd så att dessa personer inte kommer åt mig, eller min familj. Det är inte lätt.

Jag tänkte mig först en osynlig glasvägg, där allt bara studsar bort. Jag är rädd att det inte kommer att räcka. Jag behöver en tjock mur. Jag måste våga ta strid. Det kommer att smälla lite här och var framöver. Jag hoppas att jag är tillräckligt stark för att orka gå igenom det.