Under min sjukdomstid har jag dragit mig undan det sociala livet. Jag har inte orkat. Nu börjar jag komma på fötter igen. Nu behöver jag vänner. Jag märker för första gången på flera år hur vänner lyfter mig. Det behöver inte ens vara "nära bästisar" utan bara ett par trevliga prickar som man får diskutera och skratta bort ett par timmar med.
Jag behöver skvallra. Jag behöver höra folk beklaga sig. Jag behöver stöta och blöta vardagens och livets små och stora händelser, motgångar och medgångar. Jag behöver vänner. Nära vänner och ytliga bekanta.
Igår träffade jag fyra trevliga tjejer, åt middag på den lokala krogen och promenerade hem i snöyran.
Idag är hjärtat lite varmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hissa eller dissa? Alla kommentarer är välkomna. Jag hoppas på hurrarop, peppande uppmuntran och sporrande inspirerande kommentarer men ni får skälla på mig om jag inte håller det jag lovat mig själv.