Igår var jag och tränade med sjukgymnasten Åsa.
Efter 10 minuter på gåbandet, och fem på motionscykeln meddelade hon att jag inte andades...
... och ärligt talat.
I veckan har jag verkligen ansträngt mig och kämpat för att andas med magen.
Det går inte.
Hur mycket jag än vill så kommer inte luften längre ner än till bröstet.
Jag kämpade verkligen igår.
Jag ville ju vara duktig.
Klart att jag kan andas.
Allt som hände var att jag blev illamående och yr.
Jag har tydligen för mycket koloxid i blodet, eftersom jag hyperventilerat de senaste månaderna.
Efter en och en halv timmes övningar släppte krampen i diafragman och jag kunde andas med magen. Det kändes ungefär som att sniffa lustgas. Jag fick träna lite till. Hängde i sträckbänken och åkte vibrationsplatta.
Hälen värkte.
Åsa petade lite på hälsenan och vaden.
Jag skrek av smärta.
Åsa konstterade att jag "strypt" min häl. Den får inget syre, så jag har en inflammation. Den är också så krampad av syrebristen att den inte kan skicka smärtsignaler till hjärnan. Det är därför det gör så förbannat ont när jag slappnar av och hälstackarn får syre. Det är därför det gör så ont på spikmattan.
Gissa vem som har gått runt och flåsandats hela dagen idag?
Låter som om sjukgymnasten vet vad hon pratar om. Hoppas att din häl får andas ordentligt nu :)
SvaraRadera