Det var så nära att jag INTE tränade idag. Jag hade så många ursäkter, och Step up är alldeles för svårt för min i vanliga fall okoordinerade kropp och min för närvarande mossiga hjärna. Dessutom fick jag ett SMS av Mia som inte hann gå.
MEN så flög den där lilla träningsdjävulen i mig. Jag snörde på mig joggingskorna och sprang till hallen. Jag hamnade så klart längst fram, tappade totalt bort mig och förstörde för alla som stod bakom. Jag är ingen danstjej. Jag är klumpig, saknar taktkänsla och kommer inte ihåg nästa del i koordinationen... men jag bestämde mig för att köra hårt ändå. Svetten rann och musklerna värkte. Adrenalinet pumpade. Det var roligt.
Jag körde slut på mig själv. Det var sååå skönt. Jag tränade på riktigt. Jag joggade hem för att låta kroppen ta hand om slaggprodukterna. Jag lyssnade dock inte på den. Knäna värkte. Ryggen värkte. Hjärtat bultade och lungorna exploderade nästan. Till slut, i sista backen, skickade hjärnan migränsignaler. Då gick jag. Det blev i alla fall en jogg på 3,5 km i bra tempo.
Johan sa att jag var "jävligt hurtig".
Jag känner mig jävligt nöjd... och skönt trött.
Energiröret är påfyllt.
Du är jätteduktig! Kan tyvärr inte köra step nästa vecka heller. Christer är i USA så det blir träning hemma för min del nästa vecka.
SvaraRaderaLedaren sa att det skulle vara hennes sista gång på onsdagen. Du gillade väl henne?
SvaraRadera