Blått är sorg

En vecka försent och en så kallad ledighet senare kör vi blått enligt Sveas färgutmaning.

Blått är en väldig färg, den är så mycket. Så många nyanser och så många stämningar... men för mig är den just nu allt det jag inte har.

Blått ska ju signalera lugn och det var länge min favoritfärg. Förut hade jag ofta blå kläder, blå ögonskugga och tja... jag har haft blå slingor i mitt tokblonderade hår. Numera är det på sin höjd jeansen som är blå. Då fick jag för mig att min blå ögonfärg förstärktes av allt det blå. Jag hade glittrande blå ögon, men de har bleknat nu... de är mer gråblå. Ögonens grå förstärks av allt blått. Jag blir färglös och ögonen ledsna.

Allt porslin till min första lägenhet gick i blått och det finns fortfarande en hel del spår i köksskåpen från den tiden. Det mesta har jag dock gett till min svärmor som nästan bara har blått i köket på landet, och resten sålde jag på loppis för två veckor sedan.

Appropå "landet" så har det sedan jag kom dit för tio år sedan varit omålade dörrar på alla hus. Det har varit lite konflikt kring vilken färg dörrarna ska målas i. Jag bryr mig inte så mycket om färgen men tycker att det är fördjävligt att se hur dörrarna blir sämre och sämre för varje år bara för att ingen kan ta ett beslut så efter lite (mycket) tjat på Johan målade vi i alla fall dörren till vår friggebod förrförra sommaren. Den blev blå. I somras blev alla dörrar på svärmors hus blå.

I tvåan var sovrummet blått. Ljust himmelsblå väggar med en mycket djupt blå fondvägg, blått lapptäcke på sängen och en blå stjärnlampa i taket. Nu finns det inget blått alls i lägenheten. Jo, disktrasan och frysbagen är blå... och  fondväggen i ungarnas rum. Den är ljusblå med moln i ett försök att skapa lugn och rymd i deras pyttelilla vrå.

Jag drömmer om att få bo i ett blått hus litet hus, kanske bara ett litet radhus på 100 kvadrat. Jag vill sitta på trappen med min kaffekopp och lyssna på barnen, fåglarna och vinden. Hela gräsmattan ska vara full av blå skillor, och helst ska där finnas en vrå med blåbärsris också.

Det är här sorgen kommer in, i drömmen. Vi är lååångt ifrån ett hus, och ännu längre från ett landställe. Vi har inte hittat hem. Vi bor bara tillfälligt och jag längtar efter att få landa... att få bygga upp det som ska bli mina barns barndomsminnen. Nu känns allt bara tillfälligt... det finns så många "om" och "när".

En svensk flagga som vajar i vinden mot en klarblå himmel finns också där i drömmen. Finns det något mer hoppingivande? Det doftar skolavslutning, trygghet, sommar, ledighet, gemenskap och förväntningar. Lättsamma lata dagar som bara flyter förbi i ett stilla lyckorus... men min dröm är och förblir en dröm - därför känner jag att blått framförallt är sorg. Blått påminner mig om allt jag inte har.