Mot blåkulla - eller inte?

Den lilla enkla påsksemestern då vi ska vila och umgås känns som ett djävulsprojekt. Jag klarar inte av att tänka, packa och fixa. När man packar åt familjen är det så mycket man ska vara beredd på... om det är kallt... om det är varmt... om det blir kalas... om vi ska ut i skogen... Vi ska vara beredda på jul, påsk och födelesdagar... tja t.o.m. lite på begravning.

Jag mår skit. Framförallt rent fysiskt. Det här går inte. Jag vill bara sova, men jag måste sno timmar från sömnen om vi ska ta oss iväg som planerat. Johan har visserligen lovat att sköta allt, och jag har gett honom en gedigen och tydlig packlista... men...  han är också jävligt sliten, trött och ovan att ta befälet och se vad som "måste" göras.

Jag tänker inte komma hem till ett stökigt och skitigt hem. Så det ska inte bara packas, det ska grovstädas också. Och hämtas barn med tllhörande högar av skitiga dagiskläder.

Jag hoppas att det fixar sig ikväll...typ genom häxeri för idag är jag inte kapabel att trolla med knäna som jag brukar. Jag måste ta hand om migränähxan som bott i min skalle i fyra dagar nu, gå till läkaren och till frisören. Sen får vi se om vi kan åka till häxornas näste.