Orange- kraft

Min mamma hatar orange och jag har fostrats till att tycka att orange är fult, men det när jag tänker efter så gör jag inte det. Jag gillar orange. Orange är kraft. Jag har en del oranga kläder. Jag blommar i orange, men jag kan inte bära det om jag inte känner mig stark. Det ska vara riktig orange, brandgult är fult. Vi har en brandgul ful godisskål med texten godis på, och lite  tupperwareprylar som är oranga. Annars lyser orange med sin frånvaro i vårt hem.

Fast till jul lyser det orange i alla sovrum. Johan ska promt ha sådana där oranga julstjärnor i papper som han hade när han var liten. Han har sin barndoms stjärnor kvar men de är knappt ljusgula längre så jag har faktiskt köpt nya. Jag gillar dem inte, och jag gillar verkligen inte att Johan vägrar ta ner dem innan sportlovet "för att de är så mysiga att titta på när man sover". Själv sover jag när jag sover.

Jag har en orange gammal sydväst som jag älskar. Den har jag snott... eller lånat på obestämd tid... av pappa. Jag älskar att ha sydväst när det regnar, jag hatar paraplyer. De är bara i vägen, och bromsar farten när man går. Med en sydväst är man fri. Jag har en "finsydväst" också. Den är sydd av en röd Marimekko Unikko vaxduk. När jag har den får jag alltid komlimanger för att jag är söt. Kan bero på att jag matchar den med min röda gallonkappa och fina gummistövlar. Gråväder ska matchas med färgglada kläder, tycker jag.

Jag älskar att träna i skitväder. Bäst var att få kriga på en lerig fotbollsplan, låta svetten blandas med regnvatten, känna pulsen och bara fokusara på spelet. Jag spelade i ett lag vars färg var orange. Vi var välkända i hela Stockholm på vår tid, i halva Sverige faktiskt. Vi var bra och vi hade kul. När man fick på sig de oranga var man en del av nå´t större. Samma tröjor, samma krigarinstinkt, samma mål... göra mål.

Fast bäst var att träna. Jag älskar att träna, känna hur kroppen svarar. Hur kroppen gör det den är till för. Hur kroppen duger. Bilden av skitiga, svettiga oranga fotbollskläder får mig fortfarande att känna mig nöjd. Duschen efter varje träning, varje match och känslan av lugn i kroppen var all belöning jag behövde. Vem bryr sig om vinst eller förlust när man har gjort sitt bästa?

Numera blir det inte så mycket träning alls. Ibland går jag på ett pass. Ibland får jag springa en runda. Mycket mycket sällan får jag uppleva den där underbara duschen efteråt. Jag saknar det. Jag vill fyllas av känslan igen, av kraften... men numera får man väl snarare fokusera på det oranga pensionskuvertet och kriga sig genom livet för att få det bra som pensionär. Träna, nä inte träna... motionera för hälsans skull liksom. I lagom doser så att man inte sliter ut sig. Jävligt trist är det.

Det finns kraft att hämta i annan orange. Jag älskar ju träd, att titta på träd och lyssna på träd. Träd känns kloka, trygga och stabila. Innan de blir gråa och tomma till vintern gör de så rätt i att brista ut i en hejdundrande färgprakt. Hur vacker är inte en höstskog, eller ett enda höstlöv?  Naturen är full av vacker orange. Vacker orange mossa, orangasankmarker i fjällvärlden, vackra kraftfulla liljor eller något så vackert, kraftfull och enkelt som en brasa vid en eldplats. För visst är det något speciellt att samlas kring en eld utomhus? Just nu njuter jag av en orange gerbera som tillsammans med en gul, en röd, en ljusrosa och en cerise står i en vas vid TV´n. Vi fick dem av barnen och underbara moster Nettan när vi kom hem från begravningen. Det är en enkel, vacker och kraftfull bukett. Precis vad jag behövde.
Kraft!