Drar mig undan lite

Jag vill inte inse det...
eller...
jag ville inte inse det.

Men...

Det är dags att dra sig undan. Jag är helt slut igen. Energireserven är tom. Det har varit för mycket i höst. Jag går på knäna. Jag tror att jag vilar och återhämtar mig, men jag lurar bara mig själv.

Jag ligger där på golvet och gör pliktskyldigt mina övningar... mekaniskt.
Jag är inte där.
I huvudet snurrar alla måsten, borden och lösningar,
det går allt fortare.
Jag kan inte få stopp på det.

Jag blev övertygad på BKn igår. Plötsligt blev allt still. Plöstligt kände jag hur andetagen faktiskt fyllde lungorna. Det blev tyst i huvudet. Det var så skönt. Hela kvällen mådde jag illa, men jag kände mig piggare och vaknare. I natt sov jag.

Så nu har jag bestämt mig. Jag drar mig tillbaka. Kryper in i mitt bo, samlar ork och fyller energiröret. Jag ska fokusera på familjen, knätrehabiliteringen, hemmet och jobbet - i den ordningen.

Därför har jag just tackat nej till en middag som jag hemskt gärna skulle vilja gå på... för att jag skulle äta den med mina bästa vänner, för att vi skulle fira min bästa systers födelsedag, för att jag vet att det kommer att bli riktigt roligt och för att restaurangen serverar världens godaste Tiramisu.