Efter en rundtur till en bunt vårdinrättningar har ortopederna på St Görans akutmottagning konstaterat att yttre ledbandet i knät är av, delvis i alla fall. Med hjälp av starka värktabletter, och sju veckors intensiv sjukgymnastik samt vila kombinerat med vanlig träning kommer jag att vara bra om några månader.
Jag varken fejkade, sjåpade mig eller överdrev alltså. Det känns skönt. För när jag väl tog mig till vårdcentralen och inte togs på allvar kändes det som att jag bara spelade, eller inbillade mig själv att jag hade ont. Fejkade för att få omsorg och uppmärksamhet.
Nu vet jag istället att jag som vanligt varit tuff. Jag har jobbat, jag har tränat, varit på bröllop i höga klackar, jag har hämtat och lämnat barn, jag har städat och... tja... under de tre senaste veckorna har jag gjort allt det där som jag brukar MED trasigt ledband. Jag fixade ju t.o.m Tjejmilen på mindre än en timme.
Med andra ord... som vanligt har jag glömt bort att ta hand om mig, att lyssna på mig.
Jag är alldeles slut nu. Det surrar och susar i huvudet. Migränen bultar och axlarna värker eftersom jag inte kan göra mina avslappningsövningar med kryckorna. Jag önskar att jag kunde få piller, sjukgymnastik och vila/träna även för hjärnan... eller... ja just det. Det är ju precis vad jag har sysslat med de senaste 1,5 året. Det är bara liiite längre rehabiliteringstid för att få hjärnan att läka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hissa eller dissa? Alla kommentarer är välkomna. Jag hoppas på hurrarop, peppande uppmuntran och sporrande inspirerande kommentarer men ni får skälla på mig om jag inte håller det jag lovat mig själv.