Jag är

Jag är...
tja, vem är jag egentligen? Många känner mig, men få vet vem jag är. Jag vet nog inte det själv. Jag tänker inte så mycket på mig själv, jag bara är. Eller har varit, för nu ska jag ta reda på en del om mig själv hade jag tänkt... och då kom Elin med en bloggutmaning som passaade perfekt.

Jag är mamma till två fina, väluppfostrade, smarta och väldigt, väldigt roliga barn. Jag är fru till en fin, hyfsat väluppfostrad, smart och väldigt rolig man. Jag är helt klart familjens projektledare, chef och sambandscentral. Jag är familjens gnällkärring också.

Jag är en riktig supermamma, som har koll på allt och alla. Som bakar, packar gympapåsar, lär barnen ta ansvar, skjutsar och fixar roliga fester och utflykter. Jag är en fixare, en typisk klassmamma. Effektiv, organiserad och duktig. Rent ut sagt präktig.

Jag är en hurtbulle. Jag tar med familjen till skogen och på äventyrliga semestrar. Jag tränar. Inte så regelbundet som jag vill ge sken av, men jag gör det i alla fall. Jag rör mig i vardagen. Jag lagar nyttig mat, men bangar sällan en kaka till kaffet. Kaffe är förresten min stora last.

Jag är social, pratig, omtänksam och glad. Jag är sån som kan alla klasskompisars namn och vet vem som är förälder till vem. Jag försöker ta hand om alla, se allas fina sidor... men i ärlighetens namn. Jag dömmer snabbt.

Jag är öppen. Lite för öppen tycker nog många. Jag berättar gärna om mina brister, familjen och kör på den raka ärliga linjen, men öppenheten funkar också som fasad. Ingen ställer obekväma frågor, de tror redan att de vet allt, men jag väljer vad de vet.

Jag är lärare på jobbet. En bra lärare. Jag brinner för det jag gör. Jag tar med mig jobbet hem. Ältar elever och föräldrar. Jag brände ut mig, och kämpar just nu för att komma tillbaka och bara brinna lite lagom.

Det här är rätt uppenbart för alla, även för mig själv. Under ytan är jag någon annan. Jag är 35, men känner mig som 25. Jag väntar fortfarande på att bli vuxen. Att landa.

Jag är alltid på väg. Alltid. Medan alla andra njuter av festen jag har ordnat planerar jag redan nästa. Jag ligger alltid fem steg före. Fort går det också. Inte många hinner med mig. Inte ens jag själv. Jag glömmer att andas, att uppleva, att känna efter.

Jag är inte snäll mot mig själv. Jag ger mig varken tid eller kärlek. Jag tar mig själv för given. Jag räknar med att jag ska orka när ingen annan orkar. Jag sover när det finns tid. Jag har ont när det passar andra. Jag är bara svag när jag är ensam... eller hos Johan. Men jag jobbar på det... att tycka om mig själv.