Just nu

Jag träffade ytterligare en sjukgymnast i går. Den här gången med anledning av ledbandet i knät. Det blir tuff och intensiv rehab av det framöver så jag är glad att jag fullkomligt älskar Beatrice som hon heter. Vi pratade så klart knän men även stress. Det hör ju ihop. Jag skiter ju i att jag har ont som fan i knät för att jag inte tycker mig ha tid med det, och för att jag helt enkelt inte tar hand om mig själv.

Knät kommer att bli bra, men hon misstänker att jag även har en miniskskada och en skada i ledkapseln. Dessutom har jag svaga magmuskler vilket gör att rehabträningen av knät kommer att bli svår. Jag gick fint med kryckorna men katastrofalt utan. Jag lägger nämligen all tyngd på högersidan för att slippa känna att jag har ont av belastningen - jag lurar mig själv alltså.

Hållningen är inte heller bra. Förutom att jag tappar magkorsetten så översträcker jag knäna när jag står. Det gör att jag kommer att få svår artros om en 25 år sisådär. Jag använder tydligen fötterna fel när jag går, så jag ska öva på att rulla fram på fotsulan. Inte nog med det... jag har tydligen stumma fotleder också. "Ingen svikt i dem". Det ger också artros. Så det blir 25 års gymträning för mig....

Inte nog med alla kroppsliga brister. Jag tänker fel. Mina tankar drar ner mig, ökar pressen på mig själv och får mig att må sämre. Jag har svårt att acceptera mina svagheter och därför kör jag över mig själv. Det är mina tankar som ger prestationsprinsessan näring. Beatrice Sjukgymnast sa nå´t så enkelt och smart att jag  direkt kände en förändring. Jag ska tänka "Just nu... " istället för inte.

Just nu orkar jag inte ha ett välskött hem. Just nu har jag ont i knät så just nu kan jag inte träna. Just nu kan jag inte hjälpa dig.

Just nu kommer att hjälpa mig att sätta gränser... mot mig själv och andra.