Idag känns det ännu läskigare, för nu är jag redo att även lämna StressRehab mentalt Jag går ut på en väg jag inte vet vart den leder... Jag känner både stor tacksamhet till de fantastiska personligheter jag har mött och sorg för att de inte ska vara en del av min vardag längre.
Jag är tacksam för att Sjukgymnasten och kuratorn i Älvsjö tvingade och kämpade för att jag skulle få komma till StressRehab.
Sjukgymnasten och psykologen på StressRehab som fick mig att förstå att jag var sjuk, att jag behövde hjälp och att jag faktiskt är värd nå´t. Som fick mig att lyssna på kroppen, på själen och på min inre älva. Som fick mig att tycka om mig själv.
De andra patienterna i gruppen som delade med sig och lät mig lära av dem. Som fick mig att inse hur jag har nedvärderat mig själv och låtit andra ta mig för given.
...och arbetsterapeuten som fick mig att förstå att jag är viktigare än jobbet, att det bara är en del av mitt liv. En viktig del. För på jobbet ska jag bemöta mig själv med respekt och det gör jag genom att säga ifrån.
Nu står jag i ett vägskäl. Det är dags att gå vidare, och jag ska gå själv. I bagaget har jag allt det jag lärt mig på vad som kanske är mitt livs viktigaste kurs.
Om jag är redo - det vet jag inte.
Hejsan Catha, du är ju helt underbar med ord!!! Precis så känner jag också, men kan absolut inte uttrycka mig på det sättet. Jag känner också en mental klarhet och det känns så otroligt skönt...och jag hoppas att det håller i så. Vill inte "snurra" till mitt liv igen, så det gäller att hålla i. Kom ihåg vad psykologen, sjukgymnasten och arbetsterapeuten lärt oss. Tänk på det varje dag!! Helst flera gånger om dagen, så ska det nog gå bra :-)
SvaraRaderaTa hand om dig och kom ihåg att vi i gruppen alltid har varandra om vi råkar åka i diket.
Massor av energikramar till dig och dina otroligt vackra och inspirerade texter!!!
//Helena