Jag växte upp...

Mitt barndomshem ryms i det första bruna huset vid skogens kant.
Rådjuren betar på gården och lupinerna lyser vackert i kvällssolen.
Utsikten över Mälaren och Stockholm är magnifik.

Jag växte upp i miljonprojektets lilla Bullerby. Fyra trevåningshyreshus i utkanten av den vackra förorten Bredäng. En förort med låg utbildningsnivå, stort centrum och med en fantastiskt natur inpå knuten. Det fanns alltid ungar ute på gården. Vi spelade fotboll, lekte Röda/vita rosen och fick skäll av granntanterna när rutorna skallrade efter ett frivarv i brännbollen.

Jag växte upp med en vältränad pappa i grön fjällrävenjacka, jeans och svarta träskor, med en supersocial mamma i höga klackar och färgat hår. Föräldrar som alltid ställde upp, tog oss med på utflykter och var där. Det är nog det bästa med mina föräldrar, de fanns alltid. Jag minns att de alltid var med, på ett eller annat sätt. Jag växte upp med en syrra som var liten och jobbig, men som ändå var (och är) min bästa kompis.

Mormor och morfar var också viktiga. De var en lika naturlig del av familjen som mina barns morföräldar är i dag. Morfar kokade varm choklad när man var sjuk och mormor strök tvätten för att det var kul. Var inte mamma och pappa där, så var mormor och morfar där.

Jag växte upp i ett hem fullt av kärlek och där trivdes jag så bra att jag inte har flyttat hemmifrån. Vi har bara byggt ut med en lägenhet till. I grannförorten. Modernt generationsboende liksom.

Jag växte upp är veckans tema på bloggutmaningen JAG hos Elin.