Exkluderad?

... som Puh brukar säga.

Jag funderar en del på vad som verkligen är viktigt. Familjen är viktig. Vår familj är stor, konstig, knäpp, härlig och omtänksam. Det är många som bryr sig om oss. Som inte bara säger att de gör det, eller som låtsas när det är jul och födelsedagar eller när det passar. Den äkta omtanken går inte att beskriva, den visar man.

I helgen har det hänt små saker som visat mig att att den här äkta omtanken finns runt oss hela tiden. Jag har känt mig exkluderad och ensam en tid, men helgen visade annat. Jag är inte hel utan min familj. Både min lilla familj, min stora familj och tjocka släkten är otroligt viktiga i mitt liv.

De har format mig till den jag är. Familjen har alltid funnits där. Det är stunderna man delar som är viktiga. Både de stora stunderna som när mamma och Nettan låg hemma och väntade på besked från BB, när morbror oroligt erbjöd sig köra mamma och pappa till Östersund efter min skidolycka, när pappa körde in på ambulansinfarten för att Oliver var på väg, när Frida tog sina första steg hos svärmor på akuten och när hela släkten samlades på sjukhuset vid mormors dödsbädd. Vi har upplevt det tillsammans.

Även de små stunderna är viktiga. När mamma och svärmor rensar räkor inför vårt bröllop, när plast-farbror letar lägenheter åt oss på nätet, när Olivers nappflaska blåste i sjön, när vi spelat kort på landet, när farmor överraskar med ett besök på Fridas födelsedag, när någon är lite för nyfiken för att den verkligen bryr sig...

Det är så. Det är stunderna man delar som räknas. Det är stunderna som bygger gemenskapen. Alla kan inte alltid vara tillsammans. Alla kunde inte vara på BB när familjen växte,  men alla var delaktiga. Jag är inte exkluderad, jag är inkluderad. Jag ska försöka fokusera på det positiva. Bry mig om dem som bryr sig om mig. Ta del av alla de där stunderna som jag tillåts vara en del av - de där som visar vilka som är min familj på riktigt. Blodsband eller inte.