Nu har jag tagit en paus. Multimodala teamet säger att jag behöver det. Jag är sjukt stressad. Jag har massor med skåp och lådor som jag vill rensa. Jag behöver luft.
Både luft i skåpen och i själen. Jag kan verkligen inte andas när det är för mycket saker, när det är stökigt. Prylarna käkar liksom upp syret för mig. Därför känns det så befriande att rensa.
Ändå känns det inte bra nu. Adrenalinet pumpar. Lägenheten blir ännu stökigare. Tankarna snurrar som en tornado i skallen. Jag behöver skrika rakt ut, eller åtminstone springa ett par kilometer. Jag har svårt att hålla fokus. Duttar lite här, duttar lite där. Blir stressad av mig själv.
Tvingar mig till en paus. Kroppen skriker efter socker. Jag har förstått det där nu. Stressen skapar adrenalin för stenåldersmänniskan i mig gör sig beredd att fly. Min kropp producerar en herrans massa adrenalin eftersom den hela tiden är på helspänn. Adrenalinkicken dämpas av att kroppen får socker. Alltså beror mitt sockerbehov på adrenalinutsöndringen som beror på stressen.
Så för att gå ner i varv och börja om har jag ätit en Goding till fikat, alltså självmedicinerat och landat. Jag behöver sova, men laddar om med två koppar kaffe och gör mig redo för etapp tre av rensningsprojektet.
Leksakerna, barnservislådan och skorna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hissa eller dissa? Alla kommentarer är välkomna. Jag hoppas på hurrarop, peppande uppmuntran och sporrande inspirerande kommentarer men ni får skälla på mig om jag inte håller det jag lovat mig själv.