Träffade en Stressrehabs sjukgymnast idag. Det blev ytterligare förhör. Under 90 minuter fick jag prata om hur jag äter, sover, motinerar och hur ont jag har... och var. Var är lite svårt att svara på. Det är nästan lättare att säga var jag inte har ont.
Jag fick svara på ännu fler krysspapper och rita i hur mycket upplevd stress jag känner under en dag. Jag skulle rita i stressad och avslappnad, men jag gjorde om uppgiften så att den passade mig. Jag upplever inte så mycket stress, typ bara vid hämtning/lämning och ibland på jobbet om nå´t ska bli klart i tid. Jag upplever heller inte att jag är särskilt avslappnad, förutom när jag får akupunktur eller vilar. Jag är däremot jävligt effektiv den största delen av dagen - så jag gjorde ett eget fält. Så här ser det ut:
 |
| Mitt diagram över upplevd stress |
Vi pratade motion också. Jag sa att jag motionerat ungeför två gånger i veckan sedan sjukskrivningen. Jag tycker inte att det är nog, jag skulle vilja träna tre. Sjukgymnasten sa att det var lagom eftersom jag var frisk. .
"VAD DÅ INTE FRISK?!? Okej, jag har lite ont i halsen men.... "
Sjukgymnasten fortsatte. "Du är utmattad. Inte trött. Inte sliten. Du är sjuk, inte frisk. Du är utmattad."
Sen fortsatte hon; "Du är inte deppig, inte nere. Du är inte ledsen. Du är deprimerad. Det är liksom något annat. Du är utmattad och deprimerad. Det är farligt för din kropp. "
Jag stängde av. Så illa kan det väl inte vara. Jag fick göra massa konstiga övningar istället. Stå på ett ben, stampa med hälarna i marken, böja på knäna och trycka en boll genom vatten.
Sen fick jag gå hem.
Efter sjukgymnastbesöket var jag lite omtumlad. Så pass omtumlad att jag gled in på Blodcentralen och frågade om jag fick anmäla mig som blodgivare. Jag var visst redan anmäld så innan jag visste ordet av satt jag med en leverpastejsmacka och en juice och samlade mod för att lämna blod.
Jag försökte andas mig genom det hela, men jag höll på att dö när jag såg nålen....eller snarare röret de skulle sticka in i min arm. Jag blev lite yr precis när de stack och blodet började pumpa ur mig, men sen gick det över. Allt gick bra.
4,5 dl blod fattigare kände jag mig både modig och stolt när jag lämnade blodcentralen med ett nytt regnskydd till cykelsadeln och en trisslott i väskan.
Det kändes också skönt att ha fått lite egen tid. På Blodcentralen får man ta tid på sig. Det finns gott fika, akvarium och små fontäner. Det är tyst och lugnt. Jag fick tid att tänka.Man får också svara på en massa frågor som alla handlar om huruvida man är frisk eller inte. Jag fick förklara och svara nej på många frågor. Jag fick förklara varför jag åt tabletter, varför jag får akupunktur och varför jag inte lämnat blod sedan 1997, men har anmält mig som blodgivare flera gånger. Sjuksystern hade självvarit utbränd, och förstod mig trots att jag inte sa så mycket. Till slut frågade hon om jag hade förstått att jag inte var frisk, eller om jag fortfarande förnekade.
En smäll i ansiktet.
Jag svarade ja, bara ja. Det var ju liksom svar på båda frågorna. Jag förnekar med jag förstår nu. Sjukgymnasten har rätt. Jag är inte frisk.
... och nu ska jag springa iväg till den gamla sjukgymnasten för att få akupunktur, sen ska jag hem till Nettan och både tröstfika och tröstshoppa.
Jag försökte andas mig genom det hela, men jag höll på att dö när jag såg nålen....eller snarare röret de skulle sticka in i min arm. Jag blev lite yr precis när de stack och blodet började pumpa ur mig, men sen gick det över. Allt gick bra.
4,5 dl blod fattigare kände jag mig både modig och stolt när jag lämnade blodcentralen med ett nytt regnskydd till cykelsadeln och en trisslott i väskan.
Det kändes också skönt att ha fått lite egen tid. På Blodcentralen får man ta tid på sig. Det finns gott fika, akvarium och små fontäner. Det är tyst och lugnt. Jag fick tid att tänka.Man får också svara på en massa frågor som alla handlar om huruvida man är frisk eller inte. Jag fick förklara och svara nej på många frågor. Jag fick förklara varför jag åt tabletter, varför jag får akupunktur och varför jag inte lämnat blod sedan 1997, men har anmält mig som blodgivare flera gånger. Sjuksystern hade självvarit utbränd, och förstod mig trots att jag inte sa så mycket. Till slut frågade hon om jag hade förstått att jag inte var frisk, eller om jag fortfarande förnekade.
En smäll i ansiktet.
Jag svarade ja, bara ja. Det var ju liksom svar på båda frågorna. Jag förnekar med jag förstår nu. Sjukgymnasten har rätt. Jag är inte frisk.
... och nu ska jag springa iväg till den gamla sjukgymnasten för att få akupunktur, sen ska jag hem till Nettan och både tröstfika och tröstshoppa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hissa eller dissa? Alla kommentarer är välkomna. Jag hoppas på hurrarop, peppande uppmuntran och sporrande inspirerande kommentarer men ni får skälla på mig om jag inte håller det jag lovat mig själv.