Tänk om...

Jag är inte sjukskriven för tillfället. Jag jobbar. I alla fall på pappret. Om mitt jobb var såhär hade jag inte blivit utbränd. Jag har gett efter för kaffeabstinensen och njuter av en kopp rykande färskt kaffe, goda skepparhalvor med sallad, ost och kaviar.  Klockan 11 blir jag sjukskriven igen, om läkaren inte går emot StressRehab, försäkringskassans och arbetsgivarens överenskommelse vill säga.

Egentligen är det två stora muggar kaffe, och inte alls så lugnt. Jag är orolig inför läkarbesöket och stressad för att jag sedan ska hinna till StressRehab för KBT. Den sista! Det gör mig också orolig. StressRehab släpper lös oss sen, vi ska klara oss själva. Läskigt! Hela den här ovissheten är läskig. Vad händer nu? Vad ska jag göra? Tänk om...

Tänk om... är i och för sig en tanke jag försöker att inte tänka. Det får mig bara att må sämre. Det är lätt att låta förnuftet säga det, men kroppen styr man inte över. Den spänner sig, bråkar och tänker "Tänk om..." på sitt eget sätt. Jag känner det. Jag har migrän. Jag har ont i ryggen och axlarna. Balanslinjen är svajig och benen avdomnade.

...och för övrigt värker det fortfarande på mina öron. Det vänstra har fortfarande feber. Jag somnade tidigt igår, sov nio timmar och skulle kunna sova mera nu. Kroppen skriker efter sömn, godis och mat. Jag gillar fröna. De får saker att gro.