Seperationsångest

Det är snart slut på StressRehab. Jag är rädd. På StressRehab finns förutom all bra personal min grymma grupp. Vi är åtta personer. Alla stressade. Alla olika. Alla underbara... Några är småbarnsföräldrar som jag, några har superbra jobb, några är kontrollfreak, några är bara jävligt effektiva. Några är yngre. Några är äldre. Någon är man, andra är tjejer. Alla är vi duktiga. Alla har vi glömt oss själva.

Tillsammans har vi utvecklats. Jag har lärt mig så mycket av dessa främmande männsikor. Jag har fått lära känna dem på djupet men inte på ytan. Jag vet hur de tänker och fungerar men inte alls hur deras liv ser ut, jag vet knappt var de bor eller jobbar. Inför dem har jag kunnat visa alla mina svaga sidor, och de har hjälpt mig att se att mina svaga sidor inte alls är så farliga. Min allra svagaste sida är att jag lurar och är elak mot mig själv.

Veckorna på StressRehab har framförallt lärt mig att tycka om mig själv. Jag har mer respekt för mig, mina känslor och behov. Jag är snällare och mer tillåtande mot mig. Jag försöker t.o.m. att inte säga elaka saker till mig själv, saker som "Vad dålig du är som inte klarar det där". Istället ger jag mig själv beröm, men bara lite... jag vill ju inte bli mallig.

Nu ska jag bara lösa en klurig fråga. Vem är jag och vad vill jag?